|
2007-05-10
Till
Registrator Socialdepartementet
103 33 Stockholm
Yttrande över betänkandet
Regler för skydd och rättssäkerhet inom demensvården
Utredningen om skyddsåtgärder inom vård och
omsorg för personer med nedsatt beslutsförmåga (SOU 2006:110)
Föreningens
Sveriges Socialchefer anser att utredningens förslag vid genomförande
kommer att stärka den enskildes skydd och rättssäkerhet inom
demensvården. I kommunerna förekommer att åtgärder vidtas i syfte att ge
vård och omvårdnad och för att förebygga och förhindra att den enskilde
skadar sig själv eller andra, men det sker många gånger utan laglig
grund.
FSS anser i likhet med utredaren att det på sikt behövs lagregler som
omfattar alla med nedsatt beslutsförmåga och som är neutrala i
förhållande till funktionshinder och diagnos såväl som huvudman,
lagområde, verksamhetsområde och driftsform.
Den kunskapsöversikt som gäller yngre personer med demenssjukdom bör
kompletteras med ytterligare forskning på området för att säkerställa
att den enskilde erbjuds och får adekvata insatser.
De lagregler som föreslås bli tillämpade, innebär en omfattande
administration. FSS bedömer liksom utredaren att lagregleringen kommer
att leda till färre tvångs- och begränsningsåtgärder, men däremot inte
att kostnaderna kommer att minska. Personalen kommer att ytterligare
noggrant pröva behov och förutsättningar innan tvångs- och
begränsningsåtgärder används. Med fler personer med demenssjukdom som
kräver omfattande insatser kommer behovet av ytterligare personal med
rätt kompetens att öka.
Det är också
viktigt som utredaren påpekar att förebygga tvångsåtgärder genom att
vårdpersonal har kunskap om alternativa metoder. För att lyckas med
detta, behövs kompetens och ökad samverkan mellan olika yrkesgrupper.
Det gäller
både inom den offentliga och privata vården. Vidare krävs ökad samverkan mellan olika yrkesgrupper
och med närstående och frivilligorganisationer. En förutsättning som utredaren också påpekar är att det
ska finnas tillräckligt med personal, som får utbildning och
handledning.
Kunskap om
tydliga regler underlättar arbetet för personalen och ökar tryggheten
för den enskilde och hans närstående. Därför är det angeläget att
lagreglerna kompletteras med föreskrifter och allmänna råd för att
säkerställa tillämpningen och skyddet för den enskilde utöver de
riktlinjer som har utarbetats. Det är också bra med denna komplettering
som ett klargörande vid personaldimensionering, utbildning och
handledning. Fortbildning i formell handläggning enligt det föreslagna
regelverket samt förvaltningsrätt är en viktig åtgärd som höjer
rättssäkerheten. Respektive huvudman kan och ska ta ansvar för
utbildningen.
De
resurser, som krävs för handläggning av ärenden med tvångs- och
begränsningsåtgärder, saknas idag i kommunerna. Stat, kommuner och
landsting får ökade kostnader vid tillämpning av det föreslagna
regelverket. Dessa kostnader måste täckas utan att resurser tas ifrån
andra insatser som den enskilde är berättigad till. FSS förutsätter att
staten tillämpar finansieringsprincipen fullt ut.
FSS anser att god man ska utses när den enskilde själv inte kan bevaka
sina rättigheter vid användning av föreslagna lagregler om tvångs- och
begränsningsåtgärder. Närstående ska inte per automatik utses till god
man, utan föräldrabalkens bestämmelser ska tillämpas.
Det kan både vara närstående och andra som av olika anledningar inte ser
andra alternativ än att begränsa rörelsefriheten för den demenssjuke.
Därför är ett stärkt rättskydd väsentligt till exempel om en enskild mot
sin vilja flyttas till ett särskilt boende. Det är bra att regelverket
anger vad utredningen om den enskilde ska innehålla och att begrepp
definieras och tydliggörs.
Utredaren föreslår två nya lagar för att reglera nödvändiga tvångs- och
begränsningsåtgärder av personer med nedsatt beslutsförmåga på grund av
demenssjukdom inom socialnämndens ansvarsområde. Frågor av social
karaktär handläggs enligt det ena lagförslaget och medicinska åtgärder
enligt det andra lagförslaget. Hälso- och sjukvårdens terminologi är
inte direkt överförbar till socialtjänsten, till exempel begreppet
”diagnos”. Hälso- och sjukvårdssystemet bör inte oreflekterat föras
samman med socialtjänstsystemet. Detta markeras med två skilda lagar.
Inom FSS har också förts diskussioner om förutsättningarna för att
tvångs- och begräsningsåtgärderna regleras i en lag och om ett utökat
ansvar för den kommunala sjuksköterskan. Det som bedöms som en
rättssäker process i den medicinska behandlingen borde kunna överföras
till de övriga tvångsåtgärderna i en lag. Det viktiga är att den
enskilde kan få någon som företräder honom och möjlighet att överklaga
beslut som går emot honom. Inom särskilda boenden finns både
patientansvarig läkare, som är ett ansvar för landstinget, och
sjuksköterska, som är ett kommunalt ansvar. Sjuksköterskan skulle kunna
fatta beslut om tvångsåtgärder enligt det förslag som gäller medicinsk
behandling. Rapportering och kvalitetssäkring av dessa åtgärder kan
göras via exempelvis medicinskt ansvarig sjuksköterska. Det betyder att
ytterligare krav ställs på kompetens hos kommunens sjuksköterskor vid
ett utökat ansvar.
För att trygga rättssäkerheten och skyddet för den enskilde bör dock
beslut om medicinska behandlingsinsatser som innebär begränsning eller
tvång för den enskilde beslutas av patientansvarig läkare.
Vidare konstaterar FSS att bristen på geriatriker är stor på flera håll
i landet, vilket måste elimineras. Allmänläkarna behöver ytterligare
kompetensutveckling för att tillämpa föreslagna lagregler.
Lekmannainflytandet stärks inom socialtjänsten genom att
delegeringsrätten föreslås bli begränsad. En polishandräckning för till
exempel återförande till ett särskilt boende som den enskilde har
avvikigt ifrån, kan av förklariga skäl upplevas som mycket obehagligt
och kränkande. Det är därför positivt att när frågan väcks om en tvångs-
eller begränsningsåtgärd, den prövas och beslutas av förtroendevald. Det
betyder att socialnämndens ordförande eller annan ledamot av nämnden
alltid måste finns tillgänglig för beslutsfattande. FSS framhåller åter
att det kan bli ökade kostnader i den kommunala organisationen och att
finansieringsprincipen ska gälla.
För den enskilde betyder i allmänhet det ordinära boendet mycket för
trygghetskänslan. Socialtjänsten har som mål att så långt det är möjligt
ge insatser i det ordinära boendet så länge detta är skäligt. Utredarens
förslag att enbart bruka tvångs- och begränsningsåtgärder i särskilda
boendeformer kan inskränka på möjligheterna till kvarboende. FSS
föreslår därför att regeringen i det fortsatta arbetet med lagförslaget
prövar förutsättningarna för att använda begränsningsåtgärder även i
ordinärt boende för att därigenom förlänga kvarboendet, om det är till
gagn för den enskilde.
För Föreningen
Sveriges Socialchefer
Per-Olof Forsblom
ordförande |
